Så till den grad att en ny epok börjar i ens liv. Min matte läste högt för mig hur min medhund Olga berättade om sitt liv i sin mattes blog. Så underbart det var. Dessutom träffade matte en tjej i Finland som skrev och illustrerade en barnbok om sin fula spanska hund som hittade ett hem i den fjärran nord. Jag insåg att i mitt medelålders liv har jag redan varit med om både ett och annat, och kanske det vore värt att skriva ner. Om inte för annat så för min familj.
Och det hände sig vid den tiden...
Jag föddes i Sparta, Kentucky på en liten farm för sju år sedan. Jag började m.a.o mitt liv som en Hillbilly. Farmaren hade länge sökt en lugn pappa till mig. Han hade redan min lugna mamma och var fast besluten att inte låta min livliga ras gå den hysteriska vägen. Så en het Kentucky julidag föddes jag och några fula syskon. Jag hade vackra färger medan mina syskon såg ut som risiga bruna buskar. Det var annars skönt på landet, men våra pälsar var fulla med löss.
Intet ont anande,
och bara sex veckor gammal var jag när ett par kom åkande från den stora staden Cincinnati. De såg sig förskräckta omkring och visste inte riktigt vad de skulle ta sig till, när kvinnan sade åt sin man att han skulle välja en av oss. Bara jag godkändes av hans kritiska öga, och jag visste inte då om det var min räddning eller mitt förfall, men de gav farmaren 200 dollar och åkte iväg med mig. Jag var så liten så jag kunde rymmas i en tekopp. Matte hade mig i famnen och stirrade på mig hela vägen hem. Senare sa hon att hon undrade vad hon gjort och om hon kunde älska mig för resten av mitt liv. Tur nog så kunde hon!
Varför just jag?
Matte hade vuxit upp med många fyrfota, lurviga, slingrande och fjäderbeprydda djur och odjur. Hon fullständigt älskade oss och var ganska så beklämd när hon insåg att hennes första man var så allergisk att det inte var att tänka på att fylla hennes hem med sådana som oss. När hon 20 år senare skiljde sig och flyttade in i en lägenhet tog hon sin son i handen och sökte upp ett så kallat Animal Shelter för katter. Tyvärr blev det så, att i stället för att få en katt måste de åka via apoteket för att köpa allergi medicin för hennes pojke. Hon lade iden om ett djur på hyllan och tog upp ridandet igen. "Alltid smakade det lite fågel ", sa hon. Och vilt gick det till i ett år när hon red den bångstyriga, skräckslagna vita araben Romeo.
Några år senare träffade hon Husse, fast han visste inte alls att han var en kommande Husse. Han hade vuxit upp i Budapest, en stor stad, och var inte van vid lant- eller hundliv. Han tyckte nog om vårt släkte men var inte säker på vad folk skulle göra med oss när de reste iväg. Matte slöt snaran långsamt och försiktigt kring husses hals. Han var och förblir en styvnackad get och måste tvingas försiktigt, så att han inte märker vad som sker. Han tyckte om tanken på att få en Vizsla, en ungersk hundras. Men så fort Matte hade snokat rätt på en valpkull eller en övegiven vuxen, så ångrade han sig. Då skulle det bli schäfer eller inget alls.
En vacker fredag i september sa en reparatör till Matte att han visste vad som skulle lösa husets murmeldjursproblem. De hade nämligen flera stora murmeldjur som grävde gångar under huset, och det var inte bra alls. De hade försökt fånga dem i burar, men de enda som gick på det var dumma opossumar, som med ungar och allt varje natt vandrade rakt in i burarna. Men nu fanns det änteligen en lösning: en Jack Russell hund! Det är här jag kommer in i bilden. Vi är nämligen jakthundar och går i hål och i gryte. Vi jagar vad som jagas kan. Reparatörs farbrorn lovade att murmeldjuren, eller Groundhog som de kallas på engelska, skulle flytta bort å det snaraste. I sitt livs svagaste ögonblick sa Husse JA! Och Matte visste att tiden var dyrbar. Hon googlade Jack Russell och tyckte att de såg ut som fox terriers. Hon såg framför sig en ljuvlig en som hon sett i en dansk tv serie som ung. En lydig jycke som följde sin husse överallt, t.o.m till puben för att åtnjuta ägarens dagliga gammeldansk. Det fanns släthåriga och strävhåriga. Hon ville genast ha en strävhårig och hon hittade en kull i Sparta KY i dagens tidning. Följande morgon sa hon åt sin man "I don't know about you, but I'm going". Han hade förstås redan ångrat sig och mumlade apatiskt om att kanske en katt i stället, men nu fanns det ingen återvändo. Det insåg han väl också, för han gick till bankomaten och satte sig resignerat bakom ratten och körde till Sparta, KY. Matte var förskräckt för vi såg inte alls ut som hon hade tänkt sig. Men hon visste också att det var nu eller aldrig som gällde. Så gick det alltså till att jag blev vald. En Husse hade blivit född.
No comments:
Post a Comment